Det här brevet och pedalerna skickades tidigare i somras till Shimanos Nordamerikanska huvudkontor i Södra Kalifornien, från Matt i Utah som ville dela sin historia med oss. Vi är glada att ha varit en del av 25 års äventyr. Vi ser fram emot 25 till.
Till: Shimanofamiljen
Ämne: Coming Home
Från: M737, Pedaler från 1991
Kära Shimanofamilj,
Jag skriver det här brevet då jag bestämt mig för att komma hem. Det har gått 25 fantastiska år sedan min ägare, Matt, köpte mig på Wheel & Sprocket i Milwaukee. Jag har överlevt tre olika mountainbikes, oräkneliga rundor, tusentals mil och fler krascher än jag någonsin kunnat föreställa mig... och nu är jag trött och har bestämt att det är dags att pensionera mig och återvända till mitt Shimanohem där allting började - för 25 år sedan.
Matt och jag träffades 1991 när han sålde sin GT Karakoram och uppgraderade till en ny Specialized Stumpjumper. Matt och jag utvecklade direkt en hatkärlek till varandra på Emma Carlin-lederna i sydöstra Wisconsin. Han hatade mig eftersom han behövde lära sig att klicka ur, men han älskade mig när alla cyklister som kom upp från Chicago var avundsjuka på att Matt nu hade mig medan de fortfarande trampade omkring på plattformspedaler. Vilka nybörjare!
Ett år senare började Matt college på UW-Madison och tog med sig sin Stumpjumper och mig. När jag ser tillbaka var det riktigt häftigt och jag var lyckligt lottad. Matt brukade byta ut sina plattformspedaler mot mig på helgerna så att vi kunde cykla på mountainbikestigarna tillsammans och sedan bytte han tillbaka till platta pedaler för sin pendling till campus under veckorna. Jag kan ångra lite att jag inte fick hänga med Matt på campus men jag är också glad att han bytte pedaler efter helgen igen - för 1996 blev hans Stumpjumper stulen på campus. Lika bra att de där tråkiga, ineffektiva platta pedalerna levde vidare hos en elak cykeltjuv istället, och inte med Matt.
Jag var rätt less i början eftersom det dröjde en bit in på våren innan jag fick cykla på stigarna med Matt igen. Men sedan, med lite hjälp från försäkringsbolaget, köpte Matt 1997 en helt ny Stumpjumper S-Works från Ben’s Cycle i Milwaukee. Den kostade typ $1,500 på den tiden, vilket var otroligt dyrt. Den var grön med en röd dämpare, en riktig julcykel. Jag var både nervös och förväntansfull - förväntansfull eftersom vi snart skulle cykla igen, men också nervös då hans nya cykel hade genomgående XTR. Jag kände mig så upprymd när Matt köpte cykeln och sa till killen i butiken; "du behöver inte tänka på pedaler, jag har kvar mina 737:or från min gamla cykel." Sen rullade vi iväg...
Jag glömmer aldrig vår första tur på Emma Carlin. Vi körde med några vänner och under turen stannade vi till vid ett vägskäl och en av de där killarna från Chicago kollade in mig och den nya S-Worksen och jag kunde se hur avundsjuk han var. Så där hade jag verkligen något att komma med... vilket var väldigt trevligt.
Turerna med Matt och hans vänner fortsatte i Wisconsin under några år. Sedan, 2002, bestämde sig Matt för att flytta till Salt Lake City, Utah. Flytten dit berodde delvis på ett besök i Moab 1997. Matt och jag cyklade Slickrode Trail och Porcupine Rim - två decennier före asfalterade parkeringsplatser och nya hotell och allt folk. Det var så himla kul - Jag, Matt, några vänner och otaliga mils cykling. Matt och jag gick med i en landsvägsklubb i Salt Lake City och fortsatte att cykla tillsammans i flera år. Utah, Idaho, Colorado, Wyoming.. oräkneliga mil och ensamma på stigarna. Våra turer tillsammans fortlöpte, trots att vi blev konstant retade för åldern på både Matts cykel och mig.
2010 bestämde sig dock Matt för att köpa en ny heldämpad Stumpjumper. Det var nog dags. Jag var livrädd. En ny cykel för $4,000 betydde med största sannolikhet nya pedaler, visst?
Men till min stora lättnad, och förvåning, köpte Matt cykeln och sa till Ben’s Cycles (igen) att han inte behövde nya pedaler. Otroligt.
Så jag sattes på en ny Stumpjumper och våra äventyr fortsatte. Sedan Matt fick sin nya cykel har han genomgått en axeloperation, brutit revbenen, fått några hjärnskakningar och en C4-5 kotkompression - men efter varje gång tar han ändå ut mig för en tur tillsammans.
Men när vi var i Moab förra helgen kände jag mig tom på energi. Mina lager är sopslut och mina fjädrar är utslitna. Jag våndades för att säga det, men jag berättade för Matt att det var dags - dags för mig att gå i pension. För 25 år sedan tog Matt ut mig ur lådan och satte fast mig på sin cykel. Han har aldrig någonsin justerat min spänning eller rengjort mig ordentligt. Han åkte till REI igår och köpte ett par nya M8000. Jag hoppas att de håller fanan högt. Om de håller lika länge som jag gjorde kommer Matt att vara 66 år gammal. Jag har förmodligen hållit längre än de flesta äktenskap i USA och jädrar vad kul vi har haft på vägen.
Så jag ville bara säga tack och det känns skönt att vara hemma igen.
- 737-Pedaler
.jpg)
