Jag har lärt mig att det är bäst att söka lokal vägledning för att få en smak av varr jag än befinner mig. Så jag mötte upp guider och cyklister på varje plats som berättade om sina favoritstigar och det bästa från sin region. Det här skulle bli en mångsidig och läcker mountainbikeresa.

Jag börjar min resa i nordöstra Italien, i La Thuile, som ligger inbäddat i Aostadalen i de italienska alperna. Det omgivande landskapet, glaciärerna och åklinjerna är imponerande och cyklingen är helt enkelt otrolig. La Thuile är känt för att vara en naturlig cykelpark där, tills nyligen, många av stigarna skapades och formades enbart för hand. Som en plats har La Thuile den där känslan av de riktigt stora bergen där du är ute på ett halvhårigt äventyr med inget annat än en slingrande stig framför framdäcket, men egentligen är du aldrig för långt borta från civilisationen. Och underlaget, vi kan helt enkelt kalla den för Bellissimo, med enkel drifting och uppriven jord blott ett lätt kroppsskifte på cykeln bort, men som ändå skänker så mycket grepp under dina däck!

Därefter tog jag sikte söderut, med Alperna som bas och utforskade nätverket av stigar runtom Valle Variata. Stigarna här är fortfarande naturliga och robusta, men istället för att vara byggda, är de återanvända och ombyggda från ett tidigare syfte. För de har nämligen en gång använts för att flytta boskap över bergen. Nu är stigarna adopterade av två hjul och den passionerade stigföreningen i trakten underhåller dem. Det här var första gången jag kunde förstå hur landskapet skapar köket. Efter en dag på berget under blandad väderlek krävdes rejäl, mättande och varm mat och allt hämtades, plockades eller producerades från omgivningen.

Finale Ligure behöver ingen introduktion - det är hjärtat av MTB-sporten i Italien och det är lätt att förstå varför, med över 250 stigar att välja mellan. Jag läste ett citat innan resan: 'I varje italiensk stad börjar dagens rytm på kaféet', och i Finale, kunde det inte stämma bättre. När jag satt och njöt av en cappuccino fick jag höra om hur regionens infrastruktur har vuxit, hur mountainbike har skapat arbetstillfällen och fört in pengar till Finale. Ja, faktiskt till hela området som stignätverket expanderar till och hur MTB-sporten betraktas som något positivt av lokalsamhället. Och återigen var inte vädret på vår sida. Förutsättningarna var inte de bästa, men jag hade ändå kul. Jag började vid den berömda Nato-basen efter att jag kört "Roller Coaster". Om du har cyklat den vet du var den har fått sitt namn ifrån och att den slutar nere vid havet. Jag kunde ändå konstatera att det ändå hade varit en fantastisk dag, trots att jag var genomblöt. En paus med lite Gelato på strandpromenaden var pricken över i!

Längre ner längs kusten kom jag fram till Piombino. Det är ett litet stigområde och perfekt för att köra varv efter varv i. Det finns en bra blandning av flowiga skogspartier kombinerat med tekniska stenträdgårdar och klättringarna var också ganska roliga. Jag körde flera varv på raken med olika stigar varje gång och variationen som stod till buds var helt enkelt otrolig! Jag gav allt genom nyformade bankade kurvor, över hopp, över nyklippta mossbeväxta stigar och skakade nerför stenbeströdda raviner. Jag har alltid trott på att människor skapar platsen och det kunde inte stämma mer än just här. Piombino skapades genom passion och kärlek och Matteo, stigbyggaren, guiden och cykelbutiksägaren, hade gjort Piombino till något speciellt. Det låter som att det finns ännu större planer för områdets framtid.

Från Piombino tog jag färjan till Elba Island. Elba ligger bara 10 kilometer från fastlandet och tar bara en och en halv timme att nå via färja. Från öst till väst, på dess bredaste punkt, är ön bara 27 kilometer. Ön är fullproppad med en varierande blandning av stigar och jag skulle börja min cykling på en av de sydligaste punkterna i Elba. Det unika landskapet jag färdades på hade skapats från brytningen av järnmalm som en gång skedde på ön och det hade skapat en perfekt böljande terräng med bankade kurvor som man kunde hoppa från. Några lokalåkare hade till och med format några hopp.

Efteråt tog jag sikte på en av öns högsta punkter och det kändes som att jag verkligen befann mig i öns hjärta. Stigen som ledde ner bestod av en slingrande tarm med den mest otroliga panoramautsikten på bägge sidor. Jag hade tajmat det perfekt för att få se solnedgången och utsikten var helt enkelt överjordisk; det gyllene ljuset reflekterades som en varm glöd från havet, en syn som var otroligt fascinerande. Min sista tur på Elba skulle ske under Monte Capanne - det högsta berget på ön. Jag körde nedför långa sträckor på en stenhäll och bottnade ut cykelns fjädring i några hårda kompressioner. Jag svängde upp igen för att cykla mellan stora stenblock i en skog full med mossa och ormbunkar som hämtade ur en dinosauriefilm.

Min resa skulle nu leda mig nordostlig riktning mot ett besök på Bologna Montana Bike Area. Landskapen kontrasterade mot platserna jag besökt innan - här var det mer böljande kullar, men de var lika vackra på sitt eget sätt. Jag träffade två lokala guider, Mattia och Giovani, som var angelägna om att visa mig det bästa från deras hem. Terrängen var unik och lekfull och sandstensplattorna jag cyklade på gav ett mycket bra grepp. Området har också en rik historia och faktum är att jag delade samma stigar som tyska stridsvagnar under andra världskriget hade använt och skapat som tillfartsvägar och de hade lämnat sina spår ingraverade i klipporna.

Regionen är känd för sin Ragu alla Bolognese och jag skulle gärna vilja se pasta gjord från grunden. Kärleken och uppmärksamheten på detaljer som går till att skapa deras mat, går också att hitta i deras stigar. Jag skulle hinna med ett varv till innan middagen. Jag gav allt genom skogen på leriga, snabba, flowiga och förutsägbara stigar, gasade genom rännor av lös jord, flinade för mig själv och tänkte att detta kan vara det bästa någonsin när cykeln lätt studsade från ena sidan till den andra av ravinen. När jag kom tillbaka till Refugio kunde jag bekräfta att Bolognese smakar bäst i Bologna.

Jag fortsatte norrut och tillbaka in i de stora bergen för mitt sista stopp. Men den här gången skulle jag befinna mig på landets östra sida och cykla i Val di Fassa under de mäktiga Dolomiterna.

Vädret tog återigen en vändning till det sämre och en storm blåste in tidigt, så jag fick bara en chans. Jag körde på den berömda Tutti Frutti Ridgeline och den gjorde ingen besviken... Otroliga vyer på båda sidor om styret och den smala stigen med ett nu oljigt toppskikt bidrog bara till den tekniska utmaningen, men upplevelsen var helt enkelt fantastisk. Jag avslutade resan med att köra Fassa and Furious och det var en kontrast till den övre delen av berget, lerig lös jord flög upp från däcken när jag letade efter bromspunkter bland rötterna - det var ett passande slut. Återigen var varje plats lika unik som den föregående.

Under 10 dagar fick jag en Taste of Italy. Landets varierande terräng, hisnande landskap och utsökta kök matchade det otroliga nätverket av stigar. Människorna var välkomnande och glada över att visa mig det bästa av sina stigar. Jag kan redan nu säga att jag verkligen ser framemot att komma tillbaka och utforska mer!

Vill du cykla med samma trygga självförtroende och kontroll över cykeln som Scotty Laughland? Läs mer om vår komponentgrupp XTR 12-växlar M9100 redan idag. XTR är vår främsta MTB-teknologi. XTR är valet för mästare i XC och Enduro och är utformad för de krav som professionella tävlingar på den allra högsta nivån ställer på materialet.