Följ med äventyrscyklisten Kurt Refsnider när han delar med sig av upplevelsen att vara den första som kör hela den nya Orogenesis -rutten, den erkänt längsta mountainbike-leden i världen med sina 8,000 kilometer.
Ord och bilder av Kurt Refsnider
Förra årets stora mål för mig var en första genomcykling av den nya Orogenesis -rutten, den erkänt längsta mountainbike-leden i världen. Efter åratal av utveckling var den nästan 8,000 kilometer långa rutten från Kanada till Bajas södra spets redo för sina första test-cyklister. Jag såg framför allt fram emot de knappa 5000 kilometer som går genom Washington, Oregon och Kalifornien med nästan 50% stig (och nästan bara nya stigar för mig) - det var ett äventyr jag bara inte kunde låta bli att vara med på.
Nya XT och XTR Di2-grupperna lanserades bara en månad innan min planerade avfärd från gränsen mellan USA och Kanada. Jag brukar inte lita på ny utrustning som jag inte hunnit testa ordentligt innan större äventyr - de potentiella riskerna är för höga. Men jag hade otåligt väntat på de nya drivlinorna och fick snabbt tag på ett uppgraderingskit för XT-växeln som jag satte på min cykel dagen före jag flög till Dolomiterna för två veckors stigcykling och bikepacking med min Shimano-kollega Kait Boyle. Om den nya drivlinan fungerade problemfritt i de bergen skulle den få följa med till Orogenesis.
Och drivlinan var faktiskt helt problemfri i allt regn, lera och med viss närkontakt med skarpa Italienska stenar. Alltid perfekt växling. När jag kommit hem igen flyttade jag direkt över de komponenterna till min Orogenesis-cykel och så reste vi direkt till Washington, lite ängsliga över allt det ovissa som låg i de tusentals kilometer vi hade att avverka framför oss.
Orogenesis var verkligen en otrolig resa - du kan läsa mer om själva äventyret på Escape Collective och The Radavist. Men hur skulle den nya Di2 drivlinan klara sig efter ungefär 80 dagars cykling och över 120,000 höjdmeter på den Amerikanska delen av Orogenesis? Hur länge skulle batteriet hålla? Hur många kedjor skulle jag behöva? Fortsätt läs för lärdomarna jag gjorde.
Av den Amerikanska delen av Orogenesis som går över Washington, Oregon och Kalifornien utgör stigar nästan hälften av sträckan. Och stor del av dessa stigar är relativt stökiga och tekniska. Det finns några "lätta" kilometer, men många sektioner inkluderar tuffa motorcross-spår eller ensliga och mindre farbara delar. Så cykelvalet föll på en Pivot Trailcat SL, ett heldämpat åk som levererar den perfekta balansen mellan effektivitet, kontroll och lekfullhet. Drivlinan/bromssystemet jag körde med såg ut såhär:
De flesta dagarna inkluderade 7 till 8 timmars tid i rörelse, en hel del traskande med cykel och mängder av fantastiska stigar. Staten Washington levererade branta klättringar på löst underlag och långa, steniga utförslöpor -- nästan 40,000 höjdmeter på 1,100 kilometer. Den genomsnittliga terrängen i Oregon och Kalifornien var något mildare men några av de mest krävande dagarna av hela rutten fann jag i södra Kalifornien. Jag var inte säker på vad jag kunde förvänta mig av batteriets livslängd på växeln så jag hade med ett par extra batterier. Det visade sig att trots mängden växlingar på de tekniska stigarna höll ett batteri under 5 långa dagar (det motsvarar något i stil med ~35 timmars cykeltid). Med övernattning i städer varje vecka för att fylla på energi, tvätta och byta batterier behövde jag aldrig använda ett extra batteri längs vägen.
Efter 5,000 dammiga och tuffa kilometer växlade bakväxeln fortfarande precis lika bra som den hade gjort dag ett när jag cyklade iväg från den kanadensiska gränsen. Den gradvisa försämringen av växelprecision jag var alldeles för bekant med hos mekaniska system, där höljena successivt börjar kärva och växeln glappar mer och mer - kände jag inte alls av i det nya M8250-systemet. Jag justerade växelns läge med ett klick på slutet av turen då jag hade böjt växelörat lite grann, men det var allt. Växelföraren och batteriluckan såg verkligen ut att ha varit med men växeln är inte ens i närheten av att vara så slutkörd man hade kunnat tro efter allt den varit med om.
Hur klarade sig alla de andra komponenterna? Jag hade inte ett enda mekaniskt problem och behövde inte fixa en enda pryl längs hela vägen. Det blev det absolut bästa jag hade kunnat hoppats på! Jag bytte kedja och bromsklossar 3 gånger, klossarna på skorna två gånger, kassetten/drev/växelförare en gång halvvägs, bytte till nya skor en gång och blödde bromsarna två gånger.
Jag kunde inte ha önskat mig mer från min utrustning på ett äventyr som detta - inget trassel, bara kul.
Min Orogenesis-tur fortsatte till Mexiko, men jag bytte ut mitt heldämpade åk till en mountainbike med bockstyre, min XT Di2-växling till min pålitliga mekaniska GRX-grupp, ensamcykling till sällskap av min partner Claire och ett helt nytt äventyr började.
.jpg)
